Carulajn

Igår fick jag Anse att stanna vid en mack.
Jag sa inte ett enda ord. Han gjorde det i ren panik. Jag såg det i hans ögon och på hans ansiktsuttryck.
Jag blev tvungen att hoppa av bilen och gå ner på de offentliga toaletterna.
Det är nämligen så att om man jobbat 12 timmar så är inte fötterna ens bästa vän längre.
De LUKTAR. Eller STINKER, rättare sagt.
Jag njöt av att kunna förpesta Anses tillvaro en stund.
Jag fick lägga mig dubbelvikt över handfaten och blickarna från tanterna sa mer än tusen ord.

Det enda anse fick fram när jag kom tillbaka var: ...respekt...
Word.
Även i detta fallet får jag ta på mig rollen som "mannen i förhållandet".

Ännihao. Nu är vi iaf här!